Det var en gång en väverska, som för länge sedan gick en kurs i skaftväxling. Å, så roligt det var! Hon införskaffade alla verktyg som behövdes och funderade på om hon kunde sätta upp detta hemma. Hon provade först med att hänga upp en liten grupp med brickor på en sked, för att se om hennes små barn kunde låta dem vara ifred, och hade strax ett ormbo att reda ut. Projektet lades på is, till åtta år senare då kursen åter hölls. Då gick hon den igen för att repetera, och satte upp en härlig ullvarp - med ett garn som visade sig ha blivit lite malätet, så pass att varpen gick av gång på gång och det var en mardröm att dra fram. Idoghet resulterade dock i två härliga plädar med barnens namn invävda.
Året efter bestämde sig väverskan för att åka på ett levande rollspel. Till det skulle hon väva en lång sjal åt sin roll, och bestämde sig för att prova skaftväxlingen i sitt hem nu när barnen var i skolåldern och kunde låta bli allt klirr. Hon ägnade timmar åt att färga garn i köket med krapprot, då hon ville åt den riktigt härligt intensivt röda färgen som hon lyckats med många gånger tidigare. Denna gång ville det sig emellertid inte. Termometern gick sönder, så att det inte gick att hålla de sjuttio grader som behövdes. Garnet blev gammelrosa. En omfärgning gjorde endast garnet mörkare men inte rödare, en tredje omfärgning med pottaska ändrade inte heller nyansen, så där stod hon med någon sorts rostrosa som hon inte alls tyckte om, men försökte övertyga sig om att det nog kunde bli fint ändå tillsammans med grått.
Varpen åkte på, det solvades, knöts fram, knöts upp, och provvävdes. Skälet blev alldeles för smalt men väverskan tänkte att då får hon väl använda ett spröt för att vidga det. Ännu hade hon inte givit upp. Men så började trådar gå av och hon insåg att den här varpflätan hade legat tillsammans med den malätna. Och det levande rollspelet blev inställt. Och rostfärgen gjorde henne bara nedstämd, när själen längtade efter klarrött.
Det var här vävstolen förvandlades till en förvaringsmöbel. Väverskan kom sig inte för att laga den där tråden, för hon visste att den skulle följas av ytterligare hundra. Vävglädjen rann ur henne, och hon vände sig till andra hantverk under en lång tid. Vävstolen och de få centimeter hon hunnit väva stod där tysta och tålmodiga, dignande under kuddar, ren tvätt och vad som nu hade lagts på den.
Tiden gick.
En dag vaknade väverskan alldeles för tidigt en söndagmorgon, täppt i näsan så att hon inte kunde somna om, trött och håglös av ett virus som inte ville släppa taget om henne. Hon satte sig med iPaden i soffan och bläddrade förstrött. Gick in på gruppen Vävstolen, som hon inte hade besökt sedan hon satte upp väven för halvannat år sedan. Såg alla de fina vävarna och kände längtan växa i bröstet. Hon ville ju också väva!
Det är nu som väverskan tänker att vad fan.
Hon tänker att nej, hon ska inte låta sig hindras av ett projekt som det har gått troll i! Hon tänker ta tillbaka makten, tänker skapa något nytt av det som inte blev som hon ville. Bestämt tar hon fram saxen och klipper. Lättnaden är påtaglig när spänningen släpper i garnet och framknytningskäppen ramlar ner på framsidan. Garnet, ljuvligt gyllenbrunt, färgat i ceylonte, kommer att bli perfekt till sittdynor i ryateknik, tillsammans med det roströda som botteninslag. Hon känner hur skaparlusten återvänder, hon hör hur den vackra varpflätan med färgglatt silkemohair som väntat så länge på henne ropar! Och hon tänker att det inte finns något som heter "misslyckas" och "ge upp". Det heter "omdefiniera målet!"
