0 Läs mer >>
 
Då jag inte är förtjust i att väva brickband med lin, så provade jag att sätta upp en rekordsmal väv i min kontramarsch. Men något gick snett, rent bokstavligt talat, och det bidde bara en tummetott när jag skulle göra remmen till väskan.
 
 
 
 
Verkar faktiskt som att det skulle kunna gå att laga skeden, men... Jag har en till, bättre, i samma täthet så jag ser det inte hända än på länge!
 
Av varpen som blev kvar tvinnade jag en rem. Blev fint det också.
 
 

Rem till Ninnis väska

0 Läs mer >>
I samma smala linnevarp som jag vävde hårbandet och smyckena i, lekte jag med snärjtekniker, olika täthet och lite annat i ännu ett hårband eller scarf eller vad man nu kan ha den till!

Smal linnescarf

1 Läs mer >>
Sommaren 2008 gick jag en fantastiskt rolig kurs i skaftväxling på Gamleby Folkhögskola, ledd av Gisela von Weisz. Vi satte upp en samling smala provvävar i olika material, och efter kursen lottades restvarparna ut bland deltagarna. Jag hade turen att få byta till mig det jag vann mot det jag ville ha, en smal fläta med linnemattvarp! Den har legat i mina gömmor sedan dess, utan att jag egentligen vetat vad jag ska göra med den, men i samband med detta inspirerande hantverksutbyte kom jag på att jag skulle kunna sy ihop väven på mitten och göra en liten väska av den, lagom till en bok eller mindre skissblock.
När vävstolen ändå var förberedd för stramalj, så vävde jag även denna i det.
 
 
 
Pådragen...
 

Solvad...
 
 
Skedning pågår...
 
 
Framknuten...
 
 
Och igångsatt! Dubbelt inslag av ett väldigt gammalt och skört lintowgarn.
 
 
Voila! Ihopsydd på mitten, för hand med lintowgarnet.
Närbild
 
Baksida.
Mot slutet lekte jag lite med andra inslag, och det fick bli till ett litet medföljande pennfodral!
 
 
 
 
 

Ninnis linväska i str...

0 Läs mer >>

Flera av hantverksutbytespolarna håller på med levande rollspel, och då kan det vara roligt att ta med sig spel som kan fungera i en fantasymedeltida värld. Ursprunget till killekortleken (uttalas chille) är från femtonhundratalet så vitt man vet, men bara det att det inte är knekt, kung, dam och ess gör ju att det kan kännas lite annorlunda. För att ytterligare neutralisera kortleken, så har jag hittat på egna klädda kort. Eller kanske mest för att jag inte hade lust att måla ett svin, ett värdshus, en kavall, husar och harlequin...                 
 
Korten är målade på akvarellpapper som är styvt nog att kunna fungera som kortlek, men hur snabbt den blir sliten har jag ingen aning om! Försökte fixera färgerna med klarlackspray, men då gick det igenom på baksidan och det är ju väldigt dumt i kortspelsammanhang. Och laminering går ju bort, det kan man inte ha i skogen!                        
 
Påbörjad i Västervik veckan efter påsk 2013.





Kortleken behövde förstås ett fodral, och jag led av broderiabstinens efter att ha lämnat ifrån mig pachisispelet, så jag tänkte att det kunde bli roligt att brodera det högsta och det lägsta kortet. Kistan är högst, den är full med guldpengar om man har tur! Jag kom på att jag hade nyckel och nyckelhål till min scrapbooking nere i Västervik, så jag fick det uppskickat och använde mig av för en roligare struktur.
Desertören måste ju vara absolut lägst, Cia spelar ofta soldat nämligen. Ni ser väl ögonen i busken där ynkryggen gömmer sig?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Killekortlek och väsk...

0 Läs mer >>
Den här T-shirten är alldeles för stor för sjuåringen som fick den igår, men hon får ha den som nattlinne första åren, sa jag!



 

Shirins T-shirt

0 Läs mer >>
När Jysk skulle flytta i Västervik, så sålde de ut allt med 70% rabatt. Mamma köpte alla örngott som fanns kvar för min räkning, men blev i kassan upplyst om att det var stora örngott. Mycket stora. Men hon köpte dem i alla fall, tänkte att det nog går att göra något av. Och det gör det minsann! Till en liten snart halvårsgammal flicka blir detta ett bra sommartäcke, eller reselakan, eller påslakan, och när hon blir större kan man stoppa i en stor kudde!
Tecknen är tryckta, och betyder liv, lycka, kärlek och glädje, och flickans namn har jag målat med guld.
 

Jessicas och Livs pre...

0 Läs mer >>
Dags att trycka upp nya örngott nu, presentlagret har börjat ta slut...
 

Viktors födelsedagspr...

1 Läs mer >>
I många år har det legat en liten varpfläta, tänkt att göra ett band med bokstäver på av, som detta. Nu tänkte jag göra ett band åt Sandra med hennes namn och keltiska symboler, men insåg när jag läste på om tekniken hur otroligt tråkigt och bundet det skulle bli. Så jag drog ur alla trådar och trädde om till ett flätat band!
Lingarn som detta är ett dåligt material till brickband. För att minska snoddbildningen fäste jag brickparen vid en bräda med lekare:
 
Det fungerade riktigt bra halvvägs, men till slut blev de individuella brickorna så pass snodda att jag måste klippa loss och reda ut. Även under förarbetets gång lades så otroligt mycket mer tid på att reda ut och trassla loss än själva vävningen, så jag hoppas kunna hålla mitt löfte till mig själv att aldrig mer väva längre brickband med lingarn! Om inte min man hade hjälpt mig på slutet att hålla i trådarna, så hade det inte blivit ett bälte. Då hade det blivit en tummetott.
 
 
Det här är grundmönstret.
Här har jag låtit ett brickpar byta plats:
 
 
Utan någon plan har jag bara lekt med flätningen.
 
 
Som bältesring använde jag en gardinring! Den syns knappt ändå, så det är slöseri med något snofsigare.
 
Drejade fransar är nog min favoritavslutning!
 
Jag provade innan jag postade det:
 
Jag fann det väldigt skönt att bära tillsammans med den här klänningen, så kanske glömmer jag snart mitt löfte till mig själv. Lin ÄR vackert!

Sandras bälte

0 Läs mer >>
 
 
På Lidl såldes för några år sedan enfärgade tröjor, ÖKO-texade, för 29kr/st. Jag köpte hela deras lager och tryckte på. Försökte sälja på marknader, men det gick inte så bra så nästan samtliga hamnade i barnens garderob. Där har de ju också gjort nytta, och skänker mig nöje!

Några tröjor

0 Läs mer >>
När Quartettino-medlemmen Emma skulle gifta sig, så gav kvartetten gemensamt den här kudden till brudparet. Varp i något tunt bomullsgarn, inslag i velourgarn som ger den här underbara sammetsytan. G-klaven och namnen är broderade för bästa 3D-effekt.
 
 
Detta var sista väven på den gamla hemsnickrade vävstolen som jag köpte för 400kr efter första terminen på Wik. I ett par år fungerade den finfint, eftersom jag bara vävt väldigt löst tillslagna vävar. Men den här krävde lite mer kraft, och då hoppade varpbommen ur sin vagga! Den var väldigt fin och andades historia så att det ångade om det, men efter detta blev det en Glimåkra Aktiv, en smidig ihopfällbar variant som lätt går att flytta från rum till rum.
 
 

Bröllopskudde

0 Läs mer >>
Då och då säger någon "Åh, kan inte du väva en sådan åt mig?", och tänker sig kanske att betala några hundralappar för arbetet. Särskilt eldklänningen har jag fått anbud om. Bara färgningen tog två hela dagar, vad skulle det kosta i tid för en egenföretagare?
Nästa klänning jag skulle göra klockade jag varje moment på. Det blev en linneklänning i en gles korndräll, 16/2 i varpen och ett towgarn i inslaget. Lite väl gles, tyvärr, för det fastnar lätt trådar i utstickande grejer så jag använder den ytterst sällan. Nå - ska jag värdera mitt hantverk ordentligt, likt en rörmokare, och anta att jag har en egen firma då jag ska betala sociala avgifter och allt sådant, så får jag begära tusen kronor i timmen.
Så - någon som vill hosta upp sjuttio tusen för den här? För den summan kan jag faktiskt tänka mig att sälja den! Och då har jag inte ens räknat med materialkostnaden. Den femhundringen bjuder jag på.
 
Klänningen vävde jag till ett lajv, där jag spelade markfurstinnan Vanja Köldgrip.

 
 
 
 

Linneklänning

0 Läs mer >>
 
 
Det här är det tyg jag vävt som jag är mest nöjd med. Krapprot och lökskal. Älskar det!

Mer eldklänning

0 Läs mer >>
Jag är inte mycket för att provväva. Det där med att göra en provbit i olika kvaliteter, provtvätta, prova överhuvudtaget, det - det har jag helt enkelt aldrig gjort. Några centimeter kan jag testa, men oftast chansar jag direkt. Men att få prova olika tekniker i andras vävstolar, det är kul. Här är min första taqueté som jag gjorde på Wik:
 
 
 
Det här minns jag inte vad det skulle vara för teknik, det var något jag inte riktigt förstod i alla fall, men det blev en liten fyrkant av mitt indigokoschenillgarn, också Wik:
 
 
 
Här är den provbit som var obligatorisk för alla, förstaväven på Väddö, "Ränderna går aldrig ur". Vi skulle prova olika tuskaftvarianter, några kypertvarianter och rackelväv.
 
 
Det här är en liten halvdrällruta, från den där stickiga fluffiga saken jag vävde på Väddö:

Diverse små provbitar

0 Läs mer >>
Denna vävde jag i slutet på den rutiga kypert som jag gjorde Missans tunika i. Jag ångrade ju att jag inte gjorde den lite, lite längre, så jag funderar allvarligt på att sprätta upp denna och försöka förlänga. Är dock inte så förtjust i den där senapsgröna, så jag vet inte.
 
Detta är den första väska jag vävde, som skulle passa ihop med de medeltidssaker jag vävde och sydde i grått och vinrött. Jag gjorde också en rem till den i brickband, men den snodde jag till en annan väska senare.
 

Halvfärdiga väskor

0 Läs mer >>
 
En av uppgifterna under tygtrycksmomentet på Väddö var att trycka ett rapporterat mönster. Det här tryckte jag på ett oblekt linne, och sydde både kuddar och kläder av.

Cariad-tyg

0 Läs mer >>
... vävde jag en filt till en väninna, i våffelväv.
 
Tanken var att det skulle bli denna, som behövde vara så bred att jag skulle väva den på halva bredden och sy ihop. Men trots att jag var så noga med att räkna och mäta, så sydde jag ihop den fel. Jag glömde ta foto på den färdiga filten, så bild på den får vänta lite.
Av restvarpen vävde jag en liten stjärtvärmare där jag lekte med trampningen:
 
 
 
 
och en längre sjal i tuskaft, som jag gav till en frusen väninna. Den är väldigt stickig, så jag förstår att den tydligen hamnade i deras förråd...

I entrådigt, tjockt u...