Som ett litet större nålbrev, med plats för sax och måttband och lite småpryttlar, till en väninna.
Det vävda tyget är rutig kypert, det orangea färgat med krapprot och lökskal. Samma som jag sydde en poncho av. Kantat med svart velourgarn.
Det här är det tyg jag vävt som jag är mest nöjd med. Krapprot och lökskal. Älskar det!
Mer eldklänning
Maris trettioårsprese...
Avigsidan:
När jag ändå hade den bindningen uppsatt, så provade jag samma teknik med ett lite tunnare ullgarn, det som jag använde till eldklänningen, färgat med krapprot och lökskal.
Jag har ingen plan för den här lilla biten, funderade på att göra ett bälte av den.
Honungskakeväv
Jag har två favoritkombinationer när det handlar om växtfärgning. Lökskal/krapprot, då jag flamfärgar garnet och leker med efterbad, och indigo/koschenill då jag gör detsamma. Det förstnämnda har dominerat eftersom det är lättare än att balansera indigoproceduren.
Den här pläden vävde jag i en oliksidig kypert till mina föräldrar hemma på den rangliga urgamla vävstol som jag köpte för 400kr när jag insåg att livet inte skulle bli fullvärdigt utan egna redskap. Lite ljusgrönt av någon annan växtfärg finns med, annars är det lök/krapp.
Lök&krapprotpläd
Den väv som jag har fått ojämförligt flest komplimanger för, är denna. En eldklänning i ylle och vanlig tuskaft, med garn färgat av krapprot och lökskal i omknytningar och flamfärgning som jag vävde på Wik våren 2001
. En kurskamrat förälskade sig också i den och bar den en halv dag. Som tack för det så får hon stå ut med att jag lägger ut bilderna på henne här!
Men jag är också fin i den!
Fotot taget av Charlotte Frisell.
Jag bar den också när Olle Sahlin fotograferade mig, och bilden med harpan hamnade på omslaget till rollspelstidningen Sverox. Harpan har min far byggt.
Eldklänning
Kursen började på fredagen med att vi samlade löv, kottar, mossa och andra växter.
Kottarna behövde mosas ordentligt först innan de, liksom de andra växterna, lades i blöt över natten.
Charlotte och jag hade tagit på oss kottansvaret.
Vi höll till nere vid sjön i ett lite kyligt men underbart väder.
Här färgar jag med stenlav, som var en sorts lasagne! Ett lager med lav, ett med garn, varvat om vartannat. Det tog en evighet att skaka ur lavresterna ur garnet, och Missans tunika (se tidigare inlägg) luktar ännu efter över tio år svagt av just detta garn.
Stenlavsgarnet på tork - en väldigt vacker brun nyans!
Väl hemma på balkongen med vårt byte! Alla foton är tagna av Charlotte Frisell (f.d. Jansson), utom det av henne själv som jag har tagit.
Växtfärgningskurs på ...
Ännu en väv tillägnad en rollfigur, som jag vävde av de garner som växtfärgades på helgkursen jag gick med min väninna Charlotte försommaren 2001. Det enda jag ångrar med den här, är att jag inte gjorde den lite, lite längre. Varpen räckte till det men jag hade missbedömt längden på den färdiga väven.
Garnet är färgat med stenlav, kottar och hundloka, på tre olika nyanser av grått. Tunikan är fodrad med flanell och är ljuvligt varm!
Bästa sättet för mig att faktiskt färdigmontera en väv, är att ha en deadline. Den här skulle jag ha med på lajvet Utposten i Thulekampanjen sommaren 2001. Då var det bara att väva klart den!
Missans tunika
Ni som följde min gamla blogg har redan sett en del av det som jag lägger ut nu, men jag gör det för att jag vill ha mina alster samlade i en enda blogg. Den förra kunde jag inte längre ladda upp foton på, och den var så uppblandad med annat så det här är min nystart.
Det här är den första väven jag satte upp på Wiks folkhögskola våren 2001. Vi började med växtfärgning, och det första temat var ull. Jag bodde nästan i färgeriet, och lekte av hjärtans lust med indigo och koschenill, överfärgningar och omknytningar. Jag satte upp en lång varp, och i den vävde jag en pläd:
som nu hänger på min sovrumsvägg:
Tekniken är tuskaft med dukagång, det vill säga, en mönstertrampa där jag kunde plocka in mönster i relief efter behag:
Och en väst:
Och två väskor. Den ena gav jag till min dåvarande pojkvän, den andra ligger här någonstans och ska fotograferas när jag hittar den.
Av provväven blev det en liten kortleksväska!
Så här såg en av garnhärvorna ut:
Purpursnäckor
Garnet är färgat med krapprot och lökskal, vävd i en rutig kypert på min första egna vävstol, ett rangligt åbäke som bara klarade av mjuka tillslag. Den här använder jag en hel del, över vår/höstjackan när vädret egentligen är för kallt för att bara ha jackan men för varmt för vinterjackan.
Poncho
Inför lajvet "Spirans Gunst - Kastaria 2004" , som sträckte sig från torsdag till söndag en sommarhelg, tänkte jag att nu attans ska jag väva något som gör att jag inte fryser! Och något skulle jag ju göra av alla efsingar, som jag förstås hade sparat under åren.
Varpen var ett tjockt, ljuvligt ullgarn som jag solvade till en korndräll. Inslaget mellan knutarna var i samma garn.
Den blev precis så varm och underbar som jag tänkt mig!
En sådan här väv blir också en sorts minnesväv. De bruna garnerna är från växtfärgningskursen på Wik, färgat med stenlav. Lite högre upp krapprot och lökskal, orangerött, efsingar från en pläd jag vävde till mina föräldrar. De ljusare färgerna är experiment med lindlöv, färgade här hemma i köket, och lite fler rester från kursen på Wik, garn färgat med kottar. Partiet med rosa och blått är från min purpursnäckväv, den första jag satte upp på tioveckorskursen på Wik 2001 då jag färgade varpgarnet med koschenill och indigo.
Här syns knutraderna på baksidan, vilket jag tycker blev jättefint!
